13.12.16

DEN MÖRKASTE TIDEN SEDAN KOLIKEN



Sedan september har vi haft en skugga över vår familj på grund av att vi varit tvungna att fundera över fortsättningen gällande vår äldre sons förskoleundervisning. För en vecka sedan hade vi ett "sista möte" gällande ärendet som resulterade i total kaos, på grund av att jag först då blev tilldelad information jag anser att jag borde ha fått vid första diskussionen i höstas (som också enligt min åsikt skedde alldeles för sent). Jag ombads också senast 12/12 skriva under en anhållan om särskilt stöd inom förskoleundervisningen. 

Nu har jag i en veckas tid ringt och e-postat Utbildningsverket, föreståndare, specialbarnträdgårdslärare och neuropsykolog för att få klarhet i ärendet och svar på alla de frågor som väcktes efter mötet. Min involvering gällande ärendet har resulterat i att deadlinen som först var 12/12 med tillstånd från Utbildningsverket flyttats och vi kommer att ha ett nytt "sista möte" 21/12 där alla de frågor jag ställt besvaras och vi fattar vårt beslut först efter att vi sedan övervägt alternativen och möjligtvis omformulerat vår ansökan. Jag har  fått samtalshjälp vid Barnpsykiatriska och kan kontakta dem när som helst, det är jag glad för eftersom jag upplever att jag lever på gränsen till sammanbrott. Skulle jag inte ha killarna där uppe på bilderna skulle jag inte stiga upp om morgnarna, de är lyckligtvis ovetande om det som sker runt om dem. Vårt ärende har från stadens sida skötts under all kritik. Just nu känner jag att man försöker hjälpa oss komma fram till ett begrundat beslut, men det har som sagt kostat ganska mycket att komma hit.

Jag uppdaterar ärendet under inlägget NÄR MITT FÖRÄLDRAHJÄRTA KASTADES I VÄGGEN och senaste uppdateringen är från igår.

1 kommentar:

  1. Voi Linda och voi helvetes liv! Nu kan jag inget annat önska dig än styrka, styrka och styrka! Blir så ledsen av att läsa allt det här. Kram <3

    SvaraRadera

Tack för din kommentar!