28.11.16

SÅ HÄR KÄNNS DET ATT HA ETT SPECIALBARN







Artikeln i Helsingin Sanomat "Såhär uppfostrar du ett barn som inte mobbar" tog upp flera bra konkreta exempel på hur du lär ut empatiförmåga åt barn. En viktig aspekt blev dock borta, kanske den viktigaste. 

Vi föräldrar har ett stort ansvar, inte bara på de punkter som tages upp i artikeln, utan även genom våra handlingar. Hur reagerar vi själva i situationer där vi möter något vi inte är bekanta med eller förstår? Vilket är vårt egna ärliga förhållningssätt till olikhet och mångfald? Hur tenderar vi själva att handla vid konflikter? Med vårt eget exempel lär vi ut så mycket mer än vi förstår.

Vi fick här om dagen hem församlingens julkalender som jag fick reda på att redigerats. I den ursprungliga versionen fanns en kyss två män emellan. Församlingen hade beställt en mångfalds kalender, men accepterade inte konstnärens syn på mångfald (både kyssen och den mörka hudfärgen var borta i den slutliga versionen). Dylika meddelanden möts vi ständigt både medvetet och omedvetet av i vårt samhälle. 

Jag är själv förälder till ett barn som med stor sannolikhet kommer att bli mobbat. Han är annorlunda, avvikande och blir lätt missförstådd. Jag vet både av egen och andras erfarenhet mycket om hur det känns att vara förälder till ett specialbarn, ett barn som är lätt mobbningsoffer. Jag uppfostrar samtidigt ett yngre syskon som utvecklats i skuggan av sin broder till en överempatisk individ som i sin tur måste sporras till egna åsikter och att stå på sig. 

Nu vädjar jag till er vuxna att reflektera över era egna reaktioner, handlingar och åsikter. 

När ni ser en förälder som lämnar sitt barn att storgråta ensam på gården, vet ni då vad allt som hänt innan? Vet ni att hela morgonen har varit en enda kamp, allt från strumpsömmar, till fel färg på yoghurten till ångesten att vara tvungen att fara till dagis (för att nu nämna några)? Vet ni att föräldern medvetet gör valet att lämna barnet att lugna sig för sig själv, eftersom det är det enda som fungerar?

När ni ser en förälder hämta sitt barn från dagis och barnet springer undan,  börjar kanske säga fula ord och annars också till synes är olydig, vet ni då vad barnet upplevt innan? Vet ni att varje minut på daghemmet är en enorm påfrestelse på grund av mängden sinnesintryck och otrygghet? Vet ni att barnet har hållit inne alla känslor under hela dagen, och att när hen ser sin förälder vågar hen äntligen släppa ut allt det som lagrats där under dagens lopp. 

Jag vågar säga att vi föräldrar till specialbarn gör vårt allra yttersta, men det är lite som att tillhöra terrorbombgruppen. Vi kan en hel del om bomber, men det är näst till omöjligt att förebygga alla attacker. Också vi som kan mycket om bomberna gör mänskliga misstag som kan leda till explosioner. Jag vet till exempel att min son är mycket överkänslig för ljud. Trots detta kör han mig ibland till en punkt där jag bara inte längre kan hålla mig utan höjer på rösten. Då jag höjer på rösten kan han bli så rädd att han regredierar till att krypa längs golven. När jag äntligen får kontakt med honom igen för att be om ursäkt och förklara vad som ledde till min reaktion, får han ett raseriutbrott utan like. Han kan komma över det, men han glömmer aldrig.

Jag känner föräldrar till specialbarn som ställer frågan: varför de fått dessa barn, som säger att de inte fått det barn de önskat, att de inte vet hur de skall handla och orka framöver. Samtidigt berättar dessa föräldrar om känslan när deras barn en kväll plötsligt mot förmodan lagt huvudet på deras axel och somnat där. Med barn som våra gäller det att suga in varje droppe av närhet vi får. Det är tungt, väldigt tungt, att vänta på interaktionen och närheten från den man älskar allra mest, men när den kommer, så vet man att den kommer från hjärtat.

Jag vill dela dessa tankar och känslor, eftersom jag vet att både vi föräldrar till specialbarn och våra barn lätt blir feltolkade. Jag hoppas att det att jag delar med mig av mina upplevelser och min kunskap, kan fungera som underlag för reflektion kring era egna reaktioner till det ni ser och upplever. Jag hoppas ni talar öppet om era tolkningar och delar med av er visdom till såväl andra  vuxna som barn, för det är vi vuxna som har nyckeln till ett klimat av ökad acceptans och empati.

Här sitter jag och är rädd för framtiden. Det svider, gör ont. Det kommer inte att bli lättare. Jag vågar inte blicka fram längre än till nästa vecka, för jag vet att när jag slagit mig igenom ett hinder så kommer det följande strax där efter. Jag hoppas jag orkar.



I went too far when I was begging on my knees
Begging for your arms, for you to hold them around me
I went too far and kissed the ground beneath your feet
Waiting for your love, waiting for our eyes to meet

Crying; give me some love, give me some love and hold me
Give me some love and hold me tight
Oh, give me some love, give me some love and hold me
Give me some love and hold me tight.

I went too far when I was begging on my knees
When I cut my hands, so you could stand and watch me bleed?
I went too far and kissed the ground beneath your feet
Standing in my blood, it was a taste of bittersweet

Crying; give me some love, give me some love and hold me
Give me some love and hold me tight
Oh, give me some love, give me some love and hold me
Give me some love and hold me tight.

Why can't I turn around and walk away?
Go back in time
I'll have to turn around and walk away
I couldn't stay, I had to walk away

I'm left behind with an empty hole
And everything I am is gone
I try to reach for another soul
So I can feel whole

Oh, give me some love
Oh, give me some love

Oh, give me some love, give me some love and hold me
Give me some love and hold me tight
Oh, give me some love, give me some love and hold me
Give me some love and hold me tight

Why can't I turn around and walk away?
Go back in time
I'll have to turn around and walk away
I couldn't stay, I had to walk away

2 kommentarer:

  1. Tack för ett väldigt fint inlägg med många kloka ord ��

    SvaraRadera

Tack för din kommentar!