14.6.15

LIVET ÄR MED OCH MOTGÅNGAR















Vissa stunder känns mitt liv som det bästa i hela världen, som till exempel när vi här om dagen promenerade på tumanhand i Lappviken med Onni, eller då vi hade en rolig flickbrunch i går med fortsättning på Sideways festaren. Men i andra stunder känns mitt liv som en mardröm jag hoppas jag skulle vakna ur, som till exempel när jag tjugo minuter innan en länge väntad arbetsintervju fick bud om att arbetsplatsen inställs, eller när Sampo i dag skrikit hela dagen, kissat på golven och kastat 10 liter smutsvatten över mattorna i vardagsrummet. 

Jag är så glad att vi är två föräldrar och att vi dessutom har människor som hjälper oss för vi har det ganska tungt stundvis med vårt specialbarn. Vi har så småningom också kommit att inse att det här inte kommer att bli lättare med åren som hos de flesta. Vi har fortfarande mera gråt och skrik här hemma än familjer med ett nyfött barn. Ibland skriker vi föräldrar också för vi är bara så jävla trötta på barnen. Ibland tycker jag synd om Lenni som är tvungen att leva helt på Sampos villkor och ibland tycker jag bara synd om oss föräldrar. Som tur har Lenni nu börjat stå på sig mera, fast för oss vuxna innebär det ännu mera trotsande, värre och våldsammare gräl mellan pojkarna och ännu mera skrik än tidigare. 

Just nu känns livet ganska skrämmande. Jag har ingen konkret framtidsplan, inget jobb i sikte och framtiden är bara ett stort frågetecken. Nu om någonsin försöker jag värna om det jag har och det jag kan förlora i stället för att koncentrera mig på det jag är utan. Just nu försöker jag andas in doften av blommorna och komma ihåg att jag har det mycket bra jämfört med många andra. Det är svårt, men jag tror inte att det är så svårt att jag inte kan ta mig ur det. Det känns bara så hopplöst ibland då man verkligen ger sin kropp och själ för att saker och ting skall fungera och bli bra och så står man ändå tomhänt.

2 kommentarer:

  1. Vilket fint och ärligt inlägg. Gick rakt in hjärtat. Önskar er alla allt gott i framtiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sofia för din kommentar. Det gläder mitt hjärta om någon känner sig berörd av något jag skrivit. Livet är sällan en dans på rosor, men rosorna finns där i alla fall för oss att snusa på :)

      Radera

Tack för din kommentar!