23.4.15

LYCKANS OST ÄR TILLBAKA TILL BASICS


Fagerö, Kaunissaari, Sipoo, Sibbo


Ja-a hörni. Denna blogg började ju för dryga två år sedan eftersom jag kände ett skrikande behov att koncentrera mig på det positiva sakerna i livet, för att uppnå livsglädje ens i stunderna. Jag hade då överlevt koliken som min son och hela vår familj led av i dryga sex månader. Koliken och alla de upplevelser som hör till har genomsyrat mig och förändrat den jag är i grund och botten.  Jag vet inte om situationen skulle vara annorlunda om vi, eller snarast jag fått mera professionell hjälp, jag tror det i alla fall. Jag tror också att jag inte skulle skriva en enda rad i dag om inte min syster och mamma hjälpt mig då. 

Sedan dess har jag skrivit en Gradu om kolikmödrar som är inlämnad och kan den läsas HÄR. Samtidigt med graduskrivandet har min äldre son börjat på dagis och det har framkommit att han har specialbehov. Vi har sprungit hos psykologer, neurologer, fysioterapeuter, ergoterapeuter och talterapeuter. Vi har blivit nekade en assistent till dagis på första försöket och tackat nej till en plats på specialdagis. Barnen har varit mycket sjuka, jag har varit mycket sjuk och frustrerad.

Min tillvaro under de senaste två åren har varit allt annat än en "fiesta på ost". Det har varit skittungt att skriva gradun, både psykiskt och praktiskt. Dessutom har jag hela den tidsperioden varit sjuk. Jag har haft en sjukdom som ätit på mitt välmående. Fast det naturligtvis inte är roligt att jag nu efter otaliga undersökningar fick veta att jag har en obotlig kronisk autoimmun sjukdom, så är det just därifrån jag börjar tänka positivt.

Jag tänker att det ändå är bättre att jag fick veta varför livet varit sådant det varit, varför jag varit trött och utmattad jämt trots att jag verkligen försökt kämpa, varför jag plötsligt börjat reagera på mat jag alltid tidigare kunnat äta utan bekymmer. Nu finns en chans till förändring vad gäller min hälsa. Sjukdomen går inte att bota men det finns antagligen ett och annat jag kan prova på för att lindra symptomen.

Jag gläds också över att jag snart är utexaminerad, å andra sidan känner jag samtidigt en enorm stress över framtiden som jag inte vet något om, men det hör väl till? Jag gläds åt att jag nästan tänkte söka ett jobb som assistent till en riksdagsledamot, att jag kände att det jobbet skulle jag fixa. Jag gläds åt att jag antagligen snart har tid att hinna söka jobb som skulle intressera mig, om bara min yngre son får dagisplatsen vi ansökt om.

Jag gläds åt att min äldre son kommer att få ergoterapi på daghemmet och att jag då har en sak mindre att stressa över. Jag gläds också enormt över att dagiset denna vecka meddelade att de får en assistent till hösten.

Jag lär mig hela tiden att inte tappa hoppet, att strida, stå på mig, hållas stark, fast jag ibland egentligen helre skulle vilja krypa ihop på golvet. Jag lär mig hela tiden att livet både ger och tar. Det kan inte vara på något annat sätt.

Nu blickar jag framåt. Jag tänker på vädren som blir varmare, på resan till Köpenhamn som är bokad, på biljetterna till Sideways festivalen som är köpta och på en sommardag tillsammans med min familj i en liten stuga jag reserverat på Fagerö.

Vill man klara det här livet med vettet i behåll så gäller det i alla fall för mig att medvetet se på allt det goda livet har att erbjuda. Alternativt kunde jag bara titta på allt det skit jag fått stå ut med, men hemskt konstruktivt tror jag inte att det vore. Att sådana funderingar i dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar!