11.11.14

ANGST

Livet är en berg- och dalbana. Hur noga man än planerar så går det aldrig som
man tänkt. Sampo är sjuk igen, fick på måndag hämta hem honom från dagis där han hyperventilerade i hög feber. 

Jag har Graduangst. Inte därför att jag inte skulle orka med den eller inte veta vad jag håller på med, utan för att jag sitter hemma igen och Gradun lider än en gång. Jag skulle bara vilja göra och skriva, jag ser redan målet, men jag blir tacklad jämt. Så tar det alltid efter dessa tacklingar en evighet att återhämta sig, att hitta tillbaka till de tankebanor som var. 

Jag har redan i ett år sagt "sakta men säkert" och börjar bli ganska trött på det. Det finns ingen chans i världen att Gradun blir färdig inom detta år. Min mamma kommer att vara borttest i 4veckor och nu när jag kunde skriva så sitter jag i stället och försöker hålla mig lugn med två uttråkade småpojkar. Nåh, kanske nästa år... Jag tror i alla fall min studierätt tar slut då, så på sätt eller annat blir väl Uni ett minne blott. 

Jag vill säga till alla som kämpar med sin Gradu, just do it! Själv började jag för fyra år sedan på Graduseminarium, jag har fått två barn sedan dess och bytt Graduämne för ett år sedan efter att redan ha skrivit en hel del på den föregående Graduidén. Om jag kan få det här att gå ihop, så lovar jag att vem som helst kan, det är bara att skriva.

Jag lämnade en dagvårdsansökan för Lenni från och med slutet av maj så om han får plats på samma dagis som Sampo  börjar jag arbetsplatsjakten då. Innan det hoppas jag ha en färdig Gradu och papper på att jag är pedagogie magister i nävan. 

Dessutom hoppas jag att min färdiga Gradu och dess budskap når så många som möjligt. Jag hoppas många inom hälsovårdssektorn samt anhöriga och självklart även de föräldrar som själv har ett kolikbarn får hjälp och insikt i fortsättningen. Jag vet att mitt bidrag för att lösa problematiken kring kolik är litet, men många bäckar små gör en stor å. Redan som det är nu vet jag att jag gjort en skillnad, jag har erbjudit ett lyssnande öra för kolikmödrar. För många var det första gången de upplevde att de verkligen kunde tala om allt, första gången de mötte en annan kolikmamma som visste vad de gått igenom. Jag känner ett stort behov och en enorm plikt att föra mödrarnas budskap vidare. Vi kan alla börja med att vara lite mer ödmjuka mot varandra. Vi kan alla bli bättre på att lyssna, att verkligen lyssna. Vi kan alla vara modigare i att blanda oss i andras angelägenheter, det kallas att bry sig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar!