20.9.14

NU

Ett och ett halvt år har vi nu bott i Arabiastranden. Nåh hur är det nu två vårar, somrar och en höst och vinter senare?





Den första våren tog min yngre son sina första trevande steg på innergården, nu springer han redan duktigt efter de äldre killarna. 




De första månaderna var ganska inredningsfyllda med fixande av det ena och det andra, men allt har varit värt besväret eftersom detta verkligen känns som vårt hem. Några större förändringar har inte skett sedan första början, men visst har det ju bökats med nya kuddfodral, hyllor och annat smått i inredningsväg nu och då...



När vi flyttade in sov vår yngre son ännu i vårt sovrum i spjälsängen, men det känns ju som ett minne blott nu när pojkarna redan sovit i våningssängen i eget rum en god stund. Visst får vi sällskap ofta mitt i natten, men det finns faktiskt också numera nätter vi vuxna får sova utan att vakna en enda gång.

För ett år sedan på hösten började min äldre son på dagis här helt invid och så mycket annat än sjukdomar efter sjukdomar minns jag inte. Samtidigt började jag själv igen gå på Graduseminarium, bytte graduämne och kämpade med att hitta tiden att studera. Nu har jag intervjuat sju fantastiska kolikmödrar och håller på att transkribera de intressanta berättelserna. Det går alltså framåt!



Vår näromgivning är underbar. Havet tröttnar jag aldrig på och det finns ju närvarande här varje dag, lika vackert och olikt från stund till stund. Vi miste en del av vår havsutsikt i och med de sista nya husen som stiger framför vårt, men vi ser det fortfarande. Vår egen innergård är ypperlig om somrarna eftersom den är skuggig och lekparken som finns helt nära utnyttjar vi mycket under de andra årstiderna eftersom solen värmer där hela dagen lång. I Arabiastranden har man dessutom kört med så kallade gemensamma gårdar, det vill säga gårdarna är öppna för alla som vill komna och vistas på dem. 






Vad är det som gör att vi trivs här? För det första är det läget och lugnet. Jag saknar Berghäll ibland, men det krävs endast en kort vistelse där för att få mig att inse hur lätt det är att bo här med barnen. Det är lugnt men inte dött. Här är ordnas mycket evenemang och i och med Konstindustriella, Pop o Jazz konservatoriet, Arcada, Metropolia mfl och det är mycket unga människor i rörelse här om veckodagarna. Stranden, forsen och naturskyddsområdena med sina sandvägar och stigar lockar friluftsdiggare året om. Får se om det blir en bättre flataåkningsvinter i år. Förra året skidade vi inte en enda gång, men vi var nog ute på isen och promenerade och åkte kälke.




Vi har hiss, vagnförråd, utrymme, innergård och allt det vi behöver i vardagen helt nära. Det är tryggt och lätt att röra sig med barnen och jag tar tex aldrig vagn när jag för min äldre son till dagis. Här bor barnfamiljer i massor så pojkarna har alltid sällskap. Spårvagnarna och bussarna åker helt utanför och med cykel kommer man också snabbt in till centrum.

För det andra är det huset och lägenheten. Huset är på utsidan ganska anspråkslöst, rödtegel för att göra ära åt de gamla fabriksbyggnaderna men på insidan är huset både kurvigt och blommigt, som en sagovärld. De stora mosaikblommorna på våra husväggar är gjorda av Arabias porslinsplitter. Nere vid trapporna och på balkongerna har ytorna lämnats råa, vilket jag älskar. Någon kanske tycker att betong är kallt och omysigt, men jag tycker tvärtom. Skulle gärna gjuta ett golv av betong också, ja vem vet kanske jag gör det en vacker dag. Vi bor på översta våningen i en ljus underbar lägenhet som uppfyller alla nuvarande behov. Hemmet har varit lätt att inreda och göra trivsamt tack vare en bra bottenlösning och neutrala färger och material. Längtar inte efter plåtbadrummet i Lillhoplax! Vi har ju dessutom både en WC och ett wc/badrum och jag har erövrat den mindre WC:n för mina morgonbestyr. Den enorma balkongen vi har är härlig att äta, sola och leka på. Bastutur har vi på tisdagar i bolagets takbastu där man medan man kastar bad kan beundra en underbar utsikt mot både Borgbacken och Blåbärslandet. 









Här har vi det bra just nu och mer behövs ju inte. Jag har inte en enda gång ens på skoj tittat på andra lägenheter sedan vi flyttade hit. Jag är nöjd. Jag är tacksam. Hemmet det är viktigt. 

Ja vi har nog många gånger under tidens lopp stannat upp min man och jag och bara sagt det högt, vilken lycka det är att bo här vi bor. 

Många andra mindre och stora drömmar är ännu ouppfyllda. Nu när hösten och vintern kommer drömmer jag om att kunna krypa upp i soffan med lite lösgodis och kolla på TV, fast det skulle alltså innebära att vi någon gång hade råd att köpa en ny TV eftersom den gamla gick sönder i början av sommaren. Vi lever helt från hand till mun, ja på skuld också. Vår ekonomiska situation tål inga som helst överraskningar och det tar månader att rafsa ihop några hundralappar. Tills vidare har vi inte kunnat spara något överhuvudtaget till TV inskaffningen. Ja, så en mindre dröm är TV:n och en större dröm är ett helt vanligt familjeliv. 

Jag drömmer om veckoslut och inkomster. Samtidigt tänker jag spy bara jag tänker på hur jag någonsin skall fixa det. Hur skall jag få allt att gå ihop? När och hur skall jag söka jobb? När skall min yngre börja dagis? Kommer vi någonsin att ha veckoslut tillsammans? Kommer kolikmödrar i fortsättningen att få det stöd de behöver? Kommer min son att få det stöd han behöver? 

Jag försöker låta bli att aktivt tänka på fortsättningen och på allt detdär efter att Gradun är färdig, men i det undermedvetna spökar ju tankarna redan. Jag skulle helst vilja vara vårdledig tills min yngre fyller tre och sedan ha sommaren med pojkarna och börja jobba först om ett år på hösten. Men vi får se hur det blir med allt detdär.. 

Jag drömmer om resor och egen tid. Jag drömmer om en lättare vardag. Jag drömmer om en vinterjacka åt mig själv och om en dag utan skrik och gråt.  Aijjo och så drömmer jag också om en kamera så att bloggen kunde se ut som den vision jag förgäves försöker fånga med telefonen. 

Jag är ändå rätt hoppfull. Jag tror på ödet. Jag tror på mig själv. Jag har klarat mig såhär långt, med vissa ärr som minne men ändå. Jag känner att jag är stark, att jag går att lita på och att jag finns till. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar!