5.6.14

ENSAM





Jag har  blivit en förespråkare av ensamhet på många olika plan. Det fanns en tid för inte länge sedan som jag inte alls klarade av ensamheten och tyckte nog länge också att ett ensamt barn var lite synd.   Numera älskar jag ensamhet, både vad gäller mig själv och ensam tid med ett barn. Jag skulle aldrig mera uttala mig om att ett syskon är en förutsättning för någons lycka, kanske snarare tvärtom.

Jag känner i alla fall själv att jag älskar och kan vara avslappnad och tillräcklig endast i de stunderna när jag får ge all min uppmärksamhet till en människa åt gången.

De överlägset bästa stunderna har jag när är på tumis med någondera av mina barn. Visst ser jag också saker i brödernas relation som får mig att bli rörd, men för det mesta är det bara för mycket.

Det är svårt det här med ensamhet och familj. Att vara en individ samtidigt som man skall tillhöra en grupp, att försöka passa ihop allas olika önskningar, att ge efter och våga kräva.

Ensamhet har förvandlats från en rädsla till en förhoppning, en förutsättning, ett livsvillkor för mig.

2 kommentarer:

  1. <3, älskar ärligheten här. Få som vågar säga det rakt ut!! Men ensamtid har jag alltid älskat redan innan barn men efter barn får den helt nya dimensioner, liksom bio ensam = något av det bästa som finns (fick det i födisgåva av J, har dock inte lunastanut biljetten än men väntar som ett barn på julafton!!

    SvaraRadera

Tack för din kommentar!