10.3.14

HUVUDSAKEN




Vad menas egentligen med uttrycket "huvudsken att barnet är friskt"?

Sådana här saker börjar man fundera på och analysera som förälder till barn i behov av särskilt stöd. Jag är mamma till både ett kolikbarn och till en treåring som för tillfället har ansökan inne för att få en personlig assistent till dagis. Som om situationen med ett barn som kräver mer inte skulle vara tillräckligt påfrestande som den är, så innebär ju den allmänna förhoppningen om "friskhet" ett stigma för oss vars barn inte uppfyller dessa förväntningar.

Borde inte huvudsaken i stället vara att föräldrarna till barnet är färdiga att ta emot vilket barn som helst? I mina öron ljuder det i alla fall illa i fall det ligger på barnets ansvar om lyckan för föräldrarnas del blir fullbordad.

Det finns en allmän tyst acceptans att välja bort vissa typers barn. Det är ett kallt samhälle där de som avviker från normen inte är önskade. Det skakas på huvudet åt de hemska tiderna då utvecklingsstörda fördes till avlägsna öar, medan kvinnor i Finland samtidigt ständigt aborterar utvecklingsstörda barn som tidigare i alla fall hade rätten att födas och leva. Vi har kanske inte kommit så långt som vi vill tro.

Som förälder gläds jag för och älskar mina barn, kanske lika mycket, kanske mer eftersom allt inte gått enligt manuskriptet för det lyckliga föräldraskapet. Det är inget i föräldraskapet eller barnet i sig att tycka synd om, det man i stället kan tycka synd om är den värld vi lever i som gör att barn som avviker från normen ännu i dag ofta har det kämpigare.

Barn med specialbehov är som vilka barn som helst. Jag skall göra mitt yttersta för att mina söner skall få vara precis som de  är. Jag har inga förväntningar, bara en djup önskan av att mina barn har det bra. Det är vi alla andra som har ansvaret att anpassa oss till de som av någon orsak inte passar in inom de givna ramarna, inte tvärtom. Vi kan om vi bara vill.

Lyhyesti: Yllä pohdin onko oikein todeta etta "pääasia on että lapsi on terve". Mitäs sitten jos lapsi ei olekaan täysin terve tai normaali? Onko oikein että vastuu onnellisesta vanhemmuudesta siirretään lapselle? Eikö meidän tulisi mielummin todeta että pääasia on että vanhemmat ja koko muu yhteiskunta ovat valmiita vastaanottamaan lapsen sellaisenaan!

2 kommentarer:

  1. Tärkeä aihe, joka on keskustelun arvoinen. Keskustelu aiheesta on kuitenkin vaikeaa ilman omakohtaista kokemusta. En usko, että monikaan voi tietää 100 prosenttisen varmasti, miten toimisi jos esimerkiksi kuulisi odottavansa vaikeasti kehityshäiriöistä lasta. Sen tietää vasta kun sen kokee. Oikeassa olet, että meidän tulisi olla valmiita vastaanottamaan lapsi sellaisenaan. Ja, jotta olisimme valmiita, niin tarvitaan enemmän tietoa esim. erityistarpeisista lapsista. Teet erittäin tärkeää työtä tämän tavoitteen eteen, kun jaat tietoa omien kokemustesi pohjalta!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kiitos :-)
      Haluan vielä selventää etten siis kirjoitiksessani viittaa yksityisiin ihmisiin eikä minun asiani ole tuomita yhtään ketään. Viittaan yleisiin yhteiskunnallisiin asenteisiin jotka eivät ehkä ole niin paljoa muuttuneet vaan pikemminkin muuttaneet muotoaan niin että vastuu on siirretty yksilöille. Ajattelen asiaa niin että on surullista että niin moni kokee ettei erilainen lapsi sopisi tähän yhteiskuntaan ja elämään.

      Jag vill ännu klargöra att jag inte i texten menar att döma någon privatpersons beslut. Jag känner däremot sorg över att vi fortfarande lever i ett samhälle där många upplever att ett annorlunda barn inte skulle klara av livet på önskvärt sätt.

      Radera

Tack för din kommentar!