5.12.13

BREVET

Så länge jag kommer ihåg har jag stått på de svagas sida och livet har fört mig till möten med exceptionella människor. Det allra första minnet jag har av detta är hur jag som sexårig förstod på minen hos föräldrarna, att jag gjort något märkvärdigt för dem, genom att bjuda deras CP-skadade dotter på mitt födelsedagskalas.

I lågstadiet bestod min vänskapskrets av många barn som blev retade i skolan. Jag kände deras lidande fast vår vänskap aldrig handlade om att diskutera dessa saker. I gymnasiet hamnade en av mina mobbade klasskompisar i psykos och fastän vi inte var vänner kände jag att det betydde mycket för henne att jag åkte till sjukhuset och hälsade på.

Jag har hört att det förändrade en mans hela fortsatta liv i negativ riktning att hans första flickvän sade att han är ful när han ler. Jag vill tro på att det att man gör, menar och säger goda saker också kan förändra liv.

Det var kanske inte så konstigt att jag studerade till socionom. Det var inte alls någon självklarhet för mig,  inget jag hade planerat, det bara blev så att livet förde dit mig. Jag var gift i tidig ålder, med en exceptionell man vars intelligens jag avgudade men vars emotionella ointelligens jag aldrig förstod. 

När jag jobbade en stund på daghem drogs jag alltid till barnen med specialbehov, de var dessa barn jag fascinerades av och som värmde mitt hjärta mest. Jag har jobbat som arbetshandledare för funktionshindrade och ett år också som skolgångsbiträde för elever i behov av stöd. De personer jag träffat och jobbat med har förändrat mig och min syn på livet och samhället på ett konstituerande sätt. Jag ifrågasätter numera strävan till normalitet och dyrkan av likhet.

På sistone har jag ofta tänkt att "det lätta livet" inte är så långt borta nu när koliktraumat börjar vara behandlat och jag har påbörjat gradun som kommer att bli färdig inom greppbar framtid. Men här hade jag fel. Jag hade fel i att tro att mina stora motgångar i livet stod bakom mig. De har först börjat.

Mina söner är och har alltid varit mycket olika, detta från första stunden. Vi har alltid förundrat oss över hur olik min yngre son är, aldrig kunde vi ana att det inte var han som var olik utan vår förstfödde. 

Visst har vi alltid känt av att han är speciell, exceptionell på många plan, men han är den erfarenheten vi har av hurdant ett barn är. Visst har jag haft det svårt så in i helvete, men har aldrig kunnat lägga fingret på vad det berott på. Visst har jag otaliga gånget sagt dessa saker högt, men det är ingen som har reagerat på att det kunde handla om något onormalt. Min son har ju varit till synes världens lättaste spädbarn, eftersom han inte saknat kontakt. Lätt har han också varit i många sociala sammanhang på grund av att han håller tillbaka och avreagerar sig först hemma ordentligt. Det är ju också svårt att veta vad som kan anses räknas till "standardavvikelse".

Vi har haft rätt hela vägen när vi skämtsamt sagt att vår son säkert kommer att bli ett geni, att han är neurotisk, att han inte är färdig för dagis o.s.v.

Som moder har jag inte kunnat se, och med min bakrund har jag lärt mig att vara tolerant. Det är ju också ett faktum att jag hellre själv skulle rivas i bitar än acceptera att mitt eget barn kommer att mötas av oförståelse.

Helt av en slump hade min man läst en artikel om Juice Leskinen dagen innan dagvårdspersonalen föreslog att en specialbarnträdgårdslärare skulle bjudas in för att observera min son. Dessa två helt oberoende saker förändrade och förklarade dock allt! Ju mer vi läser, pratar och funderar desto säkrare är vi. 

Det är konstigt och nästan otroligt hur livet förbereder en. Det känns starkt som om alla dessa möten och händelser i mitt liv haft en betydelse.

Kära herr Asperger,
Det sägs att man inte tilldelas mer än man orkar bära men jag känner mig svag och maktlös. Jag är tvungen att lära mig att det är min son som kommer att lära mig om livet och inte tvärtom. Du kunde nog aldrig ana vad du kommer att betyda för mig.


10 kommentarer:

  1. Jag kan bara säga att S har de bästa föräldrarna han kan få. Jag vet att ni kommer att göra allt för att han ska ha det bra. Men klart det känns tungt, och det är ju bra att ni reagerar som ni gör. Tar reda på fakta och pratar med varandra. Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3
      Det är det jag inte kan påverka jag är mest rädd för.

      Radera
    2. Jo precis. Allt kan man ju inte påverka.

      Radera
    3. Nää tyvärr, för du vet att jag skulle :-)

      Radera
  2. Fin text och bamsekramar till er <3. Det är sånt bollocks det där att man får vad man orkar bära, det handlar ju inte om ork utan om att de som blir tilldelade mer skit i livet ofta inte har andra val än att kämpa så in i helvete. Och efterregn kommer ofta lite mer regn men sedan kanske det kommer pikusmå glimtar av sol därefter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Väntar på att få kasta mig under palmen nån vacker dag.

      Radera
  3. Kramisar åt er! Hoppas han och ni får det stöd han behöver på dagis & utanför och jätte bra att ni får veta om det nu. Tähän maailmaan mahtuu onneksi aika monen sorttista porukkaa...S verkar vara en underbart fin och speciell typ! <3

    SvaraRadera
  4. Världens kram åt hela er familj <3 Hoppas ni får svar på era alla frågor, hjälp o stöd i den nya situationen av proffs, familj o vänner och framför allt krafter att klara er igenom vad som än livet slänger framför er. På finska säger vi ju "elämä kantaa", hoppas det stämmer.. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, livet har burit mig hittills så det skall nog gå hädanefter också. Vårt liv har ju inte ändrats, men kan hända att vi kan bemöta det bättre framöver.

      Radera

Tack för din kommentar!